Randomness and dreams

På radion hörde jag idag att man har forskat i regndroppars utseende. Bara det är ju lite… skumt. Man har kommit fram till att de inte ser ut som tårar, som många tror. Istället är de mer formade som bullar. What? Liksom varför vill man forska om sånt? Har man verkligen inget annat att göra? Ändå tyckte jag det var lite roligt. Det fick mig att le där jag satt vid datorn och jobbade med yrkesprovet.

Förutom att jobba så dagdrömmer jag en hel del nu. Jag skulle kunna skylla att jag nyligen träffat några tjejkompisar och pratat om kärlek och framtida män och äktenskap och visst är den kvällen en bidragande faktor. Men jag har ju faktiskt alltid varit en hopplös romantiker. Lever i en liten kärleksbubbla rätt så ofta och det är mysigt. Mitt Lejon är ju med på det hela så det är helt safe.

Något jag lärt mig när det gäller sånt här, är att inte oroa sig för mycket. Skräm inte upp dig med saker som ”tänk om ingen vill ha mig?” eller ”tänk om jag inte är menad för någon?”. Gud ger oss längtan och drömmar, det är från honom jag har fått allt detta. Lägger han en dröm i ditt hjärta så finns det en otrolig orsak till det, en mening.

Stressa inte. Låt Gud sköta allt. För mig är båda sakerna lite svåra. Jag menar, tro inte att du blir ensam bara för att du inte träffar din man genast (det kan leda till att du far med fel person). Gud har en plan och låter man honom genomföra den så blir allting bara så sjukt perfekt!

Vad kan man göra medan man väntar då? Be. För honom, för er eller bara annars. Bön är alltid bra. Umgås mycket med Gud och kom ihåg att lägga honom först! Förutom det brukar jag skriva. Kärleksbrev typ. Rubriken kan t.ex. vara ”Vad jag ser framemot med vårt liv tillsammans” eller liknande. Var kreativ. Breven kan du sedan låta honom läsa på er bröllopsdag eller nåt. Hih.

Måste säga att det är väldigt spännande med allt det här. Och slutligen:

Den rätta är på väg och tills vi får varandra tänker jag satsa på något som min mentor sade, en regnig kväll i bilen. Bli den rätta för honom.

Livstecken

Min blogg är lite halvdöd, I know. Har mycket på gång.

Jag har haft ett megasocialt veckoslut. För att vara jag. På lördagen for jag hem-hem till föräldrarna, söndag morgon var det lovsångsövning och gudstjänst. Hur mycket älskar jag inte att lovsjunga? Mitt i mötet stack jag till MBI för min sånglektion, sedan tillbaka till Betel och sedan hem-hem i några timmar. Klockan 18 var det dags för världens bästa cell innan jag någon timme senare somnade för att sen stiga upp och gå till MMP (MondayMorningPrayer).

Jag tänker vara helt ärlig och säga att jag är så sjukt trött. Alltid. Ibland fattar jag inte varför jag ens bryr mig om att gå dit. Man är ju så himla trött! Men oj vad bra det känns efteråt. Saken är den att jag vill lära mig att bara för att man inte själv är helt med så betyder det inte att Gud inte är skärpt. Bara för att jag inte alltid orkar umgås med honom kl. 06.00 betyder det inte att Han tänker samma sak. Han kan göra saker ändå, tala ändå, älska mig ändå. För att Han vill och för att Han kan. Så länge jag låter honom (vilket inte alltid är självklart).

På måndag kväll var jag på cell igen, den här gången i Ekenäs, hos en av de absolut finaste familjerna jag vet. Vi har börjat med lite bibelstudier och började såklart med skapelsen. Vad det egentligen står där. Gud skapade och såg att det var gott. Vi är en del av Honom för det är Han som har gjort oss. När jag gör arbeten i skolan så spelar det ingen roll vilka föremål jag gör, klänning eller matta eller tröja. Man ser ändå, nånstans, att det är jag som har gjort dem. Och jag vet exakt vad som är mitt. Precis så tror jag det är mellan jorden, oss och Gud. Han finns i allt. Hans design, Hans stil, Hans personlighet, Hans kärlek.

Eftersom Gud har skapat mig så är jag en del av Honom. Tänk. Hur häftigt är inte det?