Ibland är jag så fascinerad av livet. Hur allt förändras och aldrig blir som man tänkt. När jag var sju hade jag så stora tankar om mitt framtida jag. ”När jag är 15 kommer jag att vara så bra och veta så mycket.” Hah. ”När jag är 20 kommer jag att ha hittat min kallelse i livet och vara en superbra människa.” HaHa. ”I höst ska jag till England.” Nehe?
Nä, ingenting blir som man tänkt, på gott och ont. Den här inkommande hösten är ett utmärkt exempel! Här har jag gått och planerat i flera månader för att flytta utomlands, och idag fann jag mig på en teaterscen, på teaterlinjens inträdesprov! Hur fantastiskt förvirrande är inte det?
Men åh, så roligt det var och så inspirerad jag blev! Det är ju detta jag brinner för. T-E-A-T-E-R.
Nervositeten jag kände under inträdesprovet var helt olik någon annan jag känt. Som att jag hade något viktigt på spel. Vilket ju på sätt och vis är sant. Men vi blev alla lite lättare till mods av linjeledarnas lugna och vänliga attityd. ”Vad roligt att ni är här, välkomna, kram kram, tjoho!” Vi gjorde rörelseövningar och sedan framförde vi monologen individuellt. Om jag får säga det så är jag ganska nöjd med min prestation! Det var första gången jag någonsin jobbat med en monolog på riktigt. Älskade det!
Så vad ska jag göra i höst? Just nu känns teaterlinjen väldigt bra. England var alltid ett frågetecken. Fick aldrig frid med att jag skulle dit. Men vi ser vad som händer! På onsdag får jag besked från VNF.
Jag vet ingenting om livet, ändå vet jag allt. Det är konstigt. Jag är så nyfiken på Guds plan. Just nu känns det lite som att det far vart som helst. Svisch bara.
Men är det inte det som är charmen i det hela? Att inte veta. Bara hoppa ut och se var det landar!
Jag väntar med spänning på att få veta.
Emilia's Blog 