En HSP meddelar

20140322-230449.jpg

Säg inget åt mig om du inte tror att det får konsekvenser. Skämta inte om mig on du inte är hundra procent säker på att jag kan ta det. Ge mig inte en komplimang och tro att jag ska gå oberörd därifrån. Och kom inte och säg att det inte betydde nånting speciellt. Då borde du inte ha sagt något alls.
Jag tänker på allt. Hela. Tiden. Mina känslor har inget slut och jag kan inte stänga av min hjärna. Överanalytiker är mitt hemliga yrke.

Ibland önskar jag att jag hade en instruktionsbok som jag kunde ge åt folk. Tänk så mycket lättare det skulle bli då.

Annonser

Att hitta mod

IMG_1577

Att resa är något jag drömmer om. Hela tiden, varje dag. Jag blir galen av att sitta på samma ställe hela tiden och veta att jag inte kan ta mig nånvart för tillfället. Så fatta min lycka då Gud viskade den där hemlisen (som inte är hemlig längre) i mitt öra. England. Bibelskola. Ett helt år. Han bekräftade det dessutom. Åk, det blir fantastiskt. Det tvivlar jag inte en sekund på att det blir.

Men så är jag ju som jag är. Osäker och rädd. Det kostar att resa till England. Det kostar att bo där. Jag har inga pengar. Måste hitta ett jobb. Tänk om det inte går? Vad blir det av drömmen då? Bara hoppa. Hoppa. Som i bry-dig-inte-bara-kasta-ut-dig-i-det-okända-och-tro-att-det-håller. Hitta mod. Ja, men hur? Det är ju det jag behöver mest och samtidigt det jag varken har eller vet hur jag ska hitta. Jag kan inte åka till Öarna om jag inte har modet att lämna Finland.  Okej, att lämna Finland är inget problem, det är bara ett land. Men allting som finns här. Alla människor jag älskar. Min familj, mina syskon, min hund.

Mina vänner.

Jag säger inte att det är lätt. Jag säger att det är värt det. Och du vill ju. Du har ju egentligen redan bestämt dig.

Ja ja. Okej. Fine. Jag far väl då! Jag hoppar! Till landet jag alltid älskat och alltid vill tillbaka till. Till en helt ny värld där jag inte känner någon utom Gud. Hjälp. Jag har en ansökan att skriva. Jobb att söka. Flyg att boka (sen).

Jag hoppas verkligen att jag inte missförstått nånting. Jag tänker inte säga hejdå än. Inte förrän jag sitter på det där planet. Men jag är på väg. Jag hoppar utan fallskärm och kan inget annat än att lita på Honom.

Och modet? Det kan få komma om det vill. Jag klarar mig utan.