Nytt

Nu är Midvinterveckan över och därmed också år 2013. Det har varit ett väldigt konstigt år. Blandade känslor överallt. Jag älskade Gud, hatade Gud, kände mig älskad, kände mig onödig. Hur jag än vände mig såg jag bara förvirring,

Så när Midvinterveckan än en gång dök upp och jag fick chansen att gömma mig i Vasa i flera dagar så tog jag den. Dock fortfarande orolig över vad Gud skulle göra. Om han ens skulle göra något.

Han gjorde något. Massor, faktiskt. Det var jobbigt men också fantastiskt och rätt. Perfekt.

Sista kvällen på lägret kommer alltid att finnas i mig. Den kvällen var det en strid inom mig, värre än någonsin förut. Jag klarade inte av det. Ville leva men ändå dö. Fortsätta kämpa men ändå ge upp. Till sist sprang jag ut ur salen, behövde gömma mig, fly. Någonting drog i mig, ville ta mig tillbaka. Jag vägrade. I en timme grät jag i en trappa och hoppades att ingen skulle se mig. Sedan kröp sig en konstig känsla in i mig. Du borde gå tillbaka. Jag har något åt dig.

Så jag gick. Genom korridoren som kändes evighetslång, fram till trappan som ledde ner till aulan.Tvekande och med en stor klump i magen smög jag mig tyst mot dörren till salen. Musik strömmade därifrån och Guds närvaro slog mig som en våg när jag steg in. Jag var så rädd för att någon skulle se på mig och undra varför jag inte deltog. Så jag ställde mig längst bak, framför de stora stafflierna med halvfärdiga målningar på. Lovsången var obeskrivlig. Jag försökte sjunga mellan tårarna.

Efter en stund, jag vet inte hur länge, öppnades förbönen och folk samlades nedanför scenen. Gå dit. Det vågar jag aldrig, tänkte jag. Men när människorna skingrats och jag inte kunde bli av med det där Gå dit, gå dit så gick jag. Det krigade inom mig. På något sätt visste jag vilken sida som skulle vinna och det gav mig tröst långt inne i mitt hjärta. Ändå var jag livrädd.

Men jag blev för alltid förändrad.

Resten av kvällen satt jag i trygga armar och skakade, i total panik, medan en djup, lugn röst viskade tröst och kärlek i mitt öra och hjälpte mig genom mörka, okända rum som jag måste ta mig igenom. De ledde mig till den vackraste källan jag sett. Den källan som aldrig torkar, som jag var osäker på att fanns, som jag inte ens vågat hoppas på. Men den finns. Gud visade mig den. Den finns inom dig. Alltid. Jag lever i dig för du är min dotter. Jag har tagit dig ut ur öknen för jag är den som aldrig sviker. Jag leder dig genom de mörka rummen i ditt hjärta, de rum du inte ens vågar se mot, för att du inte vet vad du hittar där. Jag är där. Jag leder dig. Jag gör allting nytt för jag älskar dig. Jag älskar dig.

20140103-155722.jpg

Advertisements

One thought on “Nytt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s